tisdag 28 oktober 2014

Övergödd

Spanieln rusar ut på trappan.Ulrika böjer sig ner och jollrar med den brunvita knähjunden. Händerna trasslar in sig i den silkesmjuka pälsen. Det är omöjligt att känna konturerna av hundens revben. Den är tjock, på gränsen till övergödd, men det kanske inte är så konstigt, med tanke på vad som hänt. Wilmer lastar ur bilen och bär in bildskärm och hårddisk i villan. Tangentbord och mus ligger nedpackat i ryggsäcken tillsammans med en kasse lösgodis och en flaska Pepsi Max.
Ulrika hejdar honom.
-Klarar du dig själv nu? Du vet att du får ringa så fort det är något.
-Men mamma, jag ska lana. Jag klarar mig.
-Är det säkert?

Genom vardagsrumsfönstet ser Ulrika fyra tonårskillar. De har ställt upp sina datorer på det ellipsformade matsalsbordet och håller på och monterar ihop dem. Hon ler och vänder ut blicken över sjön. En vindby krusar fjärden. Vattnet suger till sig den tilltagande skymningen och får samma dunkla nyans. Ser de som bor i den nybyggda villan, en man och hans två tonårsbarn, fortfarande sjön eller har de vänt sina blickar inåt? Det verkar som pojkarna snabbt kommer igång med att spela.
-Undrar hur det känns att spela ett spel som handlar om död, när man nyss förlorat sin mamma i cancer, tänker Ulrika. De ord som yttras när Wilmer spelar handlar alla om död, död uppblandad med amerikanska svordomar. Nu dödar jag jag dig. Shit, du dödade mig. What the fuck. Du satte en kniv i ryggen på mig...Hur känns det att hela tiden höra ordet död?


1 kommentar:

  1. Förstår jag rätt, att Ulrika, Wilmers mamma, är död? Tanken drabbade mig som ett slag i magen i slutet av texten.

    Jag undrar också, tappar man betydelsen av att dö, det obevekliga med döden?

    SvaraRadera